Belly Up på väg söderut!

Så kom sommaren och tid för att kasta loss och segla söderut i Europa, och det är med ett visst vemod jag nu skriver dom sista inläggen för vårt års långa resa. För när jag nu sitter i mitt nya rum, mitt i den gamla, fina Alnarpsparken och skriver så är jag nu i en ny värld. Jag har skiljts från vardagen av frihet, upplevelser och spontanitet, och över en flygresa kastats in i studievardagen igen med många förväntningar.

Efter ett par veckor hemma och runt om i Norge så var vi tillbaka på varvet i Munkedal där vi gjorde klar båten för avfärd igen. Det målades, tvättades, byttes dränering och genomföringar, så inga större jobb. Men allt tar ju sin tid. Och så måste man ju ha tid att dricka kaffe på bryggan då och då. 

Det känns som evigheter sedan vi kastade loss från bryggan i Munkedal på västkusten i Sverige. På självaste midsommarafton rullade vi ut den nya genoan och seglade ut ur Gullmarsfjorden i ostadigt väder. Vi fick en mindre chock när vi för första gången hissade det nya seglet, för gud vad stort det var! Och så vackert. Den vita stora duken som ska ta oss så långt. Men lyckan varade inte så länge för vi fick snart vårt första, och inte sista problem på färden... När vi väl närmade oss Lysekil så kunde vi inte rulla in seglet. Det bara fastnade. Efter lite undersökningar visade det sig att fallet trasslade sig runt förstaget och det tog sin lilla tid tills vi äntligen lyckades rulla in det helt. Det blev midsommarfirande i Lysekil i alla fall och vi var väldigt glada över att äntligen vara på väg!

Midsommar i Lysekil!

Vi har aldrig riktigt haft någon speciell rutt eller plan att följa utan har hela tiden tagit dagen som den kommer. Det enda vi visste var att vi ville söderut och söderut kom vi. Och som dom flesta vet så var ju sommaren lite av en besvikelse med tanke på vädret. När vi förra året seglade från Norge till Sverige så seglade vi på sensommaren. Kallt och burrigt för det mesta, men när vi nu började segla i juni hade vi såklart en förhoppning eller bild av soliga, varma dagar med stabilt väder och fin, lätt segling. Nu i efterhand så var nog den bilden lite för optimistiskt men vi fick ändå många fina dagar på havet, regniga, blåsiga som soliga! 

Sol, regn och dimma på samma gång.

Ven

Vi fick bland annat installerat en ankarvinsch på färden, så vi kunde undvika dyra hamnavgifter och istället ligga ankrade när vi hade möjlighet. Premiären på svaj kunde inte bli bättre. Natten är en helt annan historia...

Ven

Det jag har gillat mest med att vara på segeltur är att man i stort sett alltid är ute. Att få se djur och natur i alla möjliga vindar och väder och att möta seglare och andra människor på vägen har varit helt fantastiskt. Jag har sett så mycket jag aldrig annars skulle sett och inte minst lärt mig så mycket! Att av naturens krafter, vårt mod och ansvar, komma framåt, vidare och iväg måste bara vara det ultimata tillståndet att vara i. Att känna naturen och havet i håret, i musklerna, i sinnet och psyket är oslagbart. Att om nätterna bli guppad av havet till sömns, att höra regndroppar smattra på däcket, höra vinden vina i masterna, se stjärnhimlen genom däcksluckan, höra fåglarna kvittra på morgonen, äta långfrukost i morgonsolen. Det tröttnar jag aldrig på. 

När vi lämnade Sverige var svanungarna pyttesmå.

I Amsterdam hade dom krupit ur mammas vinge och blivit så här stora!

Från en av alla springturer denna sommar. 

Cuxhaven

Höganäs

Så på vår väg söderut gjorde vi bland annat stopp i Göteborg med målgång av Volvo Ocean Race, vidare till vackra Varberg, besök i Halmstad, sol och bad på Ven, stekiga Skanör, soliga dagar i Köpenhamn och vidare genom Danmark. Och i Danmark blev det grundt. Vi seglade genom sundet söder om Sjælland och det var väl första gången vi fick uppleva att segla genom sjögräs. Det gick bra men när det plötsligt bara är någon decimeter kvar till botten så är man inte direkt avslappnad. I Danmark låg vi faktiskt inblåsta i ett par dagar innan vi kunde segla vidare, och det var inte världens mest centrala ställe vi låg i hamn... Med andra ord inte allt för mycket annat att hitta på. Jag har under hela sommaren sprungit väldigt mycket. Jag har tränat inför Ultra-trail de Mont Blanc i Chamonix, så när vi har gått i land så har jag ofta passat på att springa. Det har varit helt fantastiskt att se och uppleva så många platser jag aldrig annars skulle besökt. Så trots att vi ibland legat i hamn på mindre mysiga ställen så går det med andra ord aldrig nöd på oss. Men allt är inte alltid en dans på rosor. När man tillbringar 24 timmar tillsammans följer inte bara dom glada stunderna med, utan lika mycket dom trötta, ledsna, arga och jobbiga. Men trots att dom funnits där, så har dom också passerat, och vi har förhoppningsvis kommit ännu närmre varandra i slutändan. Vi har hamnat i situationer vi inte kunnat ana vi skulle hamna i, varit tvungna att ta beslut som inte alltid varit så lätta, haft problem med båten, varit osams, varit rädda och mer där till, men tillsammans nådde vi vårt Frankrike hand i hand!

Målgång av Volvo Ocean Race.

Ven

Danska bokskogar

Åstol

Sandö

Vi kom fram till Kiel, där vi senare slussades in i Kiel kanal med alla andra stora fartyg. Vi hade inga kontanter och fick därför åka igenom gratis, tack säger reskassan! Vi tuffade på i 5 knop och det kändes att vi var i Tyskland. För är det någonstans i världen man ser en bro med en ”hängande färja” under sig så är det väl i Tyskland. Jag passade på att springa ett par mil längs kanalen och jag kan väl säga att jag aldrig har gjort något så monotont i löpväg någonsin. Vi sällskapade dom stora lastfartygen som dundrade på genom kanalen och var igenom på tre dagar. 

Slusspremiär med Bellis, Kiel!

Långfrukost som alltid :)

Väl ute i Elbe var vi förberedda på tidvattenströmmar och tajmade en stark medström in till Cuxhaven. I sådana lägen är det skönt att ha en kartplotter som kan räkna ut saker för en så man inte hamnar fel! För att styra mot ett landmärke är inte mycket värt när båten rör sig åt ett annat håll i vattnet! Att ta sig till Cuxhaven hade gått väldigt bra, men det var nu allvaret började. Nu var det verkligen viktigt att försöka förstå alla dessa tidvattenströmmar och inte minst studera kartan noga för att inte gå på grund. För till skillnad från Sverige och Norge, där man i stort sett kan segla över allt utan problem var det här rena mardrömmen om något skulle gå fel. För när det blir lågvatten så är det ytterst få ställen man kan gå in i hamn på, så det gäller att tajma det rätt. 

Vi införskaffade en bok (Reeds) som vi fick köpa på bryggan. Det var det stora uppslagsverket i förhållande till strömmar och tidvatten. Tidigt nästa morgon lämnade vi Cuxhaven förberedda på en lång dags segling till Nordeney. Vindarna var inte med oss. Inte att dom inte fanns där, för det gjorde dom, men rakt emot oss. Och som alltid blåser det alltid mer än vad väderleksrapporten säger. Vi kryssade för glatta livet, men vi insåg ganska snart att vi aldrig skulle ha tid att kryssa hela vägen och motorn fick kämpa resten av dagen. Men motorn var inte den enda som fick kämpa denna dag, för starka strömmar och starka vindar = stora vågor! Vi höll tummarna för att motorn skulle göra sitt jobb samtidigt som jag kände mig som Pippi på dom sju haven. Vi var helt slut när vi kom fram och det var gott med öl och pommes i baren. 

Vidare blev det ännu en kämpig dag till Borkum som var vårt nästa mål och nästa ö. Prognosen såg helt okej ut. Det skulle i alla fall inte blåsa lika hårt som när vi seglade till Nordeney så vi kastade loss, hissade segel och hade en bra känsla. Men så småningom började vinden friska i och vända. Men vid det här laget var väl vi mer eller mindre vana vid att det antingen inte blåser alls eller nästan alltid blåser 10-15 m/s varje gång vi seglar, så vi ändrade bara kurs, seglade ut på en kryss, för att sedan kryssa in igen. Sedan blev det bara förfärligt. Först lossnade ena vantfästet på båten, och när väl det var fixat och vinden stabiliserade sig lite på 15 m/s så hörde vi ett metalliskt ljud och Erlend skymtade något flyga i vattnet. Men det var ingenting som hände och vi förstod inte vad det var som kunde ha hamnat i vattnet. Med full genoa ute mörknade himlen och vi började reva segel, men det gick inte! Och då förstod vi att vi hade tappat det fästet högst upp i masten som jag borrade fast tidigare på sommaren, som gör att fallet inte trasslar sig runt förstaget. Det tog säkert ytterligare 20 minuter innan vi sakta men säkert klarade att få in seglet. Regnet kom och sjön var helt förfärlig. Vi var nu ganska nära ett stort rev som vi hade planlagt att segla runt, så vågorna hade verkligen byggt upp sig. Jag vet inte vart resten av vädret kom ifrån men det sista jag såg var att vindinstrumentet visade 30 m/s innan det slutade fungera och blixtar och dunder omringade oss samtidigt som regnet fullkomligt öste ner. Jag såg ingenting! Det var det värsta jag varit med om! I ett sådant väder är det med nöd och näppe en motor hjälper, för den klarar inte att ta båten dit man vill, och vi kunde inte blåsa in i revet! Himlen hade alla möjliga färger och jag kände för första gången att jag var rädd. Men det här var bara ett väder som kom från ingenstans och därmed inte kom för att vara. Vi klarade att göra 1 knops framfart i rätt riktning tills det lugnade ner sig och vi kunde surfa in på vågorna in till Borkum. Väl inne i hamn klockan 12 på natten blev det välförtjänt korv med mos till middag. Den dagen glömmer vi aldrig. 

Surfar in till Borkum

Tidvatten, strömmar, prognoser, kartor, planering...och kaffe!

Så det var skönt att åka in i kanalen nästa dag. Vi bytte gästflagga och firade vår ankomst till Holland och Groningen med upptäcktsfärd bland alla härliga gator och byggnader. Groningen är det lilla Amsterdam. En stad full av cyklister, restauranger, barer, kul affärer, studenter och sommarstämning. Verkligen att rekommendera! Andra natten kunde vi åka genom alla broar i staden och lägga båten mer centralt och det var här vi köpte våra cyklar som har kommit till god användning. 

Groningen.

Kanalen genom Holland var mysig och lantlig. Kändes ganska speciellt att vinka till bonden i sin traktor, se kor och hästar på bete och se segel och mastar sticka upp här och där i åkern. Men kanalen var grund och vi fastnade i botten flera gånger faktiskt. Som tur är är det bara lera och sand, så det händer inget mer än att propellern börjar kavitera och båten plötsligt låter som ett flygplan. Jag sprang en del längs med och Erlend och Belly Up sällskapade mig bredvid i kanalen. Dokkum, Leeuwarden, Heeg, Stavoren var ställen vi besökte. Vi tog oss tid att stoppa en del tills vi slutligen kom ut i Ijsselmeer där vi äntligen fick sätta segel igen! 

Genom Holland

Skönt å vara på landet

Leuwarden

Finväder

Kalla, blåsiga dagar i Stavoren, Nederländerna. Då är kanalen nice.

Stavoren, Nederländerna

Loggar

Dubbla jackor på men ändå glad att segla igen efter många dagar i kanalen!

Sista juli nådde vi så Amsterdam! Hurra! Där var det sommar och sol och vi stannade flera dagar och upptäckte staden på alla sätt och vis... Vi tajmade som vanligt in Pride utan att veta om det. Stan var full! Efter att inte ha sett så många norska eller svenska flaggor på länge råkade vi på två svenska båtar, den ena på väg till Karibien, den andra till medelhavet. Vår resa fortsatte ner till Belgien och vidare till Frankrike och Normandie. Varken Hollands eller Belgiens kust är väl så mycket att hurra för men att komma till Normandie med alla fina kalkstensklippor var härligt. Sedan gillar vi ju baguett med ost, croissanter och sådant där annat gott, så vi frossade kan man säga. På väg till Frankrike fångade vi också våra första fiskar, så hela två gånger fick vi makrill till lunch. Det har varit dåligt med fiskar på kroken så det var kul att få napp! 

Luuuuunch!

Full hamn i Amsterdam!

Amsterdam från nybyggda vetenskapscentret Nemo.

Bilbåtar!

Tack å hej Amsterdam!

Scheveningen

Ankrade i Holland och i fina fågelreservatet i Oosterschelde National Park.
.

Framme i Belgien!

Dieppe på högvatten. Efter några timmar var vi plötsligt 8 meter nere i ett hål...

Dieppe, Frankrike

Motorproblem i Dieppe....Tur att en av oss är maskiningenjör..

Normandie

Autopiloten gör sitt och Erlend tar fram spanskaboken. Bonita!

Le Havre

Dålig framfart på Hollands kust, men skönt är det ändå!

Forêt Domaniale d'Arques, Frankrike. Som en djungel!

Martin-Église, Frankrike. Stiligt värre.

Att kunna resa, segla och bo på samma gång är det bästa med segelbåt. Inga väskor som ständigt ska packas upp, packas om och bäras. Allt följer bara med. Seglingen har för det mesta gått väldigt bra och vi blir bara duktigare och duktigare. Vi hittar våra rutiner och lär oss hela tiden. Det revas, hissas och experimenteras ständigt med trim av segel för att slå knoprekord. När vi blir osäkra på märken och regler kommer uppslagsboken fort upp (möjligtvis efter en del argumentationer först). När vi installerade autopiloten kanske vi tidvis blev lite för lata och ouppmärksamma. En gång var vi en decimeter från att åka på en stor grön boj! Det hade just varit snyggt. Hur förklarar man det för försäkringsbolaget? ”Vi satt och drack kaffe i solen och plötsligt kom det bara en stor grön boj flygandes förbi och pang sa det bara”. Det var tur att inte det hände... 

Tiden började bli knapp och som vanligt är vi inte ute i alltför god tid när det gäller plats att ta upp båten på. Men det brukar ju lösa sig, så också denna gång! Belly Up ligger nu en bit upp i Seine, på ett litet ställe som heter Tancarville utanför Le Havre. Där bor också en åsna, en lama och en get som går ständiga promenader på varvet. Nyfikna som dom är tittar dom plötsligt fram bakom kölen!

Nu är frågan om Bellis ska vidare genom kanalen till medelhavet, eller om färden går vidare mot Kanarieöarna nästa gång. Nu ska det i alla fall studeras en stund, så får tiden avgöra resten!

Det har varit en bra sommar.

Och här är vi nu...